Yonder Lies It

Att bli gammal í¤r ingen lí¤tt uppgift. Det finns signaler som skickas pí¥ hur man ska vara ute bland andra mí¤nniskor. Man skulle tro att man var inte sí¥ pí¥verkade av omgivningen men omgivningen skickar massa signaler pí¥ hur man ska vara. Folk av alla í¥ldrar fí¶rví¤ntas att bete sig enligt í¥ldern. Jag sjí¤lv í¤r rí¤tt gammal men pí¥ senare í¥r har jag bí¶rjat fundera pí¥ hur jag beter mig infí¶r folk. Eller hur jag ser ut eller hur min kropp tolkas av andra.Fí¶r det mesta har jag lyckats klí¤ mig som jag vill det och inte behí¶v bry mig heller pí¥ vad andra tycker om mig. Inte heller har jag tagit dessa tankar hemma och í¤ltat pí¥ dem.

Sjí¤lv har jag inte kí¤nt av det sí¥ mycket under de í¥ren som har gí¥tt men pí¥ sistone har jag varit besatt pí¥ í¥ldern. Jag som mí¥nga andra plockar bort de grí¥ strí¥n som dyker upp i skallen och í¥terspegling i spegeln i badrummet brukar fí¥ ní¥gra minuter sí¥ jag kan í¶vertyga mig sjí¤lv att jag í¤n ser ut lite ung fortfarande. Jag brukar í¤ven avvisa de selfies man tar dí¤r rynkorna ví¥gar visa sig alldeles fí¶r mycket. Man í¤r ju fí¥fí¤ngt en smula. Men jag kí¤nner inte mig gammal pí¥ ní¥gotvis, den kí¤nsla í¤r ingen í¥ldersdrabbade kí¤nsla. Jag í¤r den jag í¤r och kí¤nner mig ungdomlig eller inte kí¤nner rakt av í¥ldern helt enkelt, alltsí¥, jag tí¤nker inte sí¥ ofta pí¥ hur gammal jag í¤r i vanliga fall. Men sí¥ sagt, det har bí¶rjats. Jag undrar om jag bí¶r klí¤ mig enligt min í¥ldern eller om min gí¥ng tolkas som den av en trí¶tt och gammal man.

Har jag dock insett att jag í¤r inte lí¤ngre en ungdom och kommer jag att gí¶ra ní¥got í¥t det? Det í¤r lite tveksamt. Man í¤r ju lite medveten att man í¤r rí¤tt gammal. í…ldern talar sitt eget sprí¥k och ser till att kroppen agerar om man bara lyssnar lite. Och med det inser man inte bara hur man tolkas utseendemí¤ssigt utan í¤ven hur kroppen mí¥r efter alla dumma beslut man har tagit i livet. Och som mycket andra saker i livet í¥lder antigen klí¤r en eller sí¥ gí¶r inte det. Och dí¥ menar jag fysisk í¥ldern. Men just att min garderob skulle fí¶rí¤ndras pga det í¤r en ekonomisk frí¥ga som jag ej har valuta fí¶r dock man kí¤nner lite press infí¶r pensionsdagen. I í¥r blir jag xx. Dí¥ har jag bara x antal í¥r kvar innan den magiska trí¶skeln som mí¥nga andra fí¶re mig har gí¥tt igenom med smí¤rta och í¤ra. Men í¤ven om jag inte tí¤nker pí¥ hur gammal jag kí¤nner mig det finns ní¥gra idéer pí¥ hur lí¤nge har jag kvar i denna jordlivet. Idag tí¤nker jag att 75 í¤r en skí¶n í¥ldern att slí¤ppa taget. í… andra hand oroar jag mig pí¥ ní¤r jag kommer att bli riktig sjuk och om ní¥gon ska vara dí¤r fí¶r mig í¶verhuvudtaget. Jag bor sjí¤lv trots allt men i denna land att dí¶ sjí¤lv vore det ultimata anpassning.

Tycker det í¤r ett stor problem med svenskan. Den fí¶rí¤ndras hela tiden, lite mer í¤n vad man kanske bí¶r man utsí¤ttas fí¶r. Den stí¥r inte stilla ní¤mligen. Under mina 21 í¥r som sprí¥k anví¤ndare har jag lí¤rt mig massa ord tillrí¤cklig mycket fí¶r att kunna skriva det hí¤r till exempel. Givetvis fí¶rekommer det ett antal fí¶rstí¶ringar som í¤r obegripliga ibland men fí¶r det mesta flyter det pí¥ tycker jag. Mina misstag sker vid í¤ndelserna, prepositionerna och brist pí¥ ordfí¶rrí¥d. Det kryddar mitt sprí¥k sí¥ att den blir alldeles fí¶r het fí¶r ADHD svenskan. Dock det stí¶rsta bekymret í¤r det ní¤r jag lí¤r mig ett ord eller fras som inte fattas av allmí¤nheten. Mycket nog pga den har fallit ur bruk i det vardagliga.

Som andrasprí¥k anví¤ndare stí¤ller det till fí¶r mig dí¥ jag í¤r av naturliga skí¤l en osí¤kert andrasprí¥k anví¤ndare. Sí¥ ní¤r ADHD svenskan inte blir fí¶rstí¥dd blir jag nerví¶s. Idag var i skymundan som stí¤llde det till. Jag stod och pratade med en vanlig Svensson ní¤r jag drog fram frasen med mycket anstrí¤ngning frí¥n de glí¶mda vrí¥n i hjí¤rnan som gí¶r det att det blir en riktig maraton att fí¥ de i mí¥l pí¥ rí¤tt plats och tid mí¥ jag sí¤ga det. Min í¥hí¶rare bara stirrade pí¥ mig och jag fí¶rstí¥dd att samtalet hade intrí¤ffat ett hinder. Min hjí¤rna rusade att fí¶rsí¶ka fí¶rstí¥ problemet med kommunikationens plí¶tsligt avbrott. Min í¥hí¶rare insí¥g jag visste inte vad i skymundan betydde.

Av alla mí¶jliga fel har jag bí¶rjat ví¤lja att frí¥ga om man har fí¶rstí¥tt mina ord. Fast rutinen í¤r att undra om uttalet fí¶rst. Eller om jag har sagt ordet som det ska, dvs, stavat rí¤tt med munnen. Det handlar om en reaktion pí¥ sekunder fí¶rstí¥s. Svensson brukar vara í¤rligt sí¥ denne svarar oftast om min rusch att fí¶rstí¥ och í¥teretablera kommunikation med samtalet stí¤mmer med min bedí¶mningen av kommunikationens avbrott. Ja, í¥hí¶raren visste inte vad jag menade med mitt ordval.

Det brukar hí¤nda med andra ord som ligger i ví¤ntan pí¥ att fí¥ ett tillfí¤lle att anví¤ndas och olyckligtvis debuterar de pí¥ fel stí¤lle. Problemet í¤r kanske inte att svenskan fí¶rí¤ndras. Det kan nog ví¤l vara att det hí¤nger inte med. Vad menar jag med det? Jag menar att svenskan verkar vara en generationsproblem. Alltsí¥, att nya svenskar inte fí¶r vidare de gamla ord och inte heller hí¥ller de det levande. Jag menar att det gamla stannar kvar pí¥ den tid den uppkom. Inte allt fí¶rstí¥s men en hel del slutar i hjí¤rnans skymundan.

Boken Ett nytt land utanfí¶r mitt fí¶nster av Theodor Kallifatides 2001, utgí¥va 2017, handlar om att leva och kí¤nna sig som en frí¤mling i sitt eget land. Fí¶rfattaren beskriver med gamla minnen hur han upplevt att vara en frí¤mling genom tiden sedan han emigrerade till Sverige 1964 och fí¶rsí¶ker gí¶ra en sammanfattning (s.127) pí¥ hans liv som frí¤mling i Sverige och utomlands. Just ordet frí¤mling fí¶rekommer ofta i olika bí¶jningar pí¥ ní¤stan vartenda kapitel i boken. Theodor Kallifatides í¤r fí¶rfattare som har skrivit ett antal bí¶cker i Sverige pí¥ svenska och í¤r bosatt i Sverige sedan 1964.  Han í¤r 79 í¥r gammal och fortfarande verksam inom sitt yrke som fí¶rfattare.

Ordet frí¤mling finns i praktiskt taget vartannat blad man lí¤ser i boken som Kallifatides skrev fí¶r 17 í¥r sedan. Det gí¥r inte att undvika dess repetition och varje gí¥ng man intrí¤ffar det fí¥r ordet ny kraft tills man fí¶rstí¥r att frí¤mling í¤r att vara rí¤tt och slí¤tt utanfí¶r samhí¤llet. Dock kan man urskilja lite svenskhet i hans skriveri dí¥ han finner sig svensk i just att vara frí¤mling i Sverige. Man blir det man bekí¤mpar sí¤ger han (s.56). Ett exempel í¤r att hans kultur í¤r grekisk och utgí¶r hans utgí¥ngspunkt fí¶r att jí¤mfí¶ra det som gí¶r honom en utbí¶ling i Sverige. Utifrí¥n denna utgí¥ngspunkt anví¤nder han exempel pí¥ hur just han í¤r inte lí¤ngre grekisk i sitt nytt land. Han berí¤ttar hur andra ser pí¥ honom som icke svensk i Sverige men svensk utomlands. Han í¤r en kallrumpa som hans landsmí¤n kallar honom dí¥ han vill ha avstí¥nd mellan honom och andra mí¤nniskor. Bí¤sta exempel pí¥ hans anpassning till Sverige í¤r ní¤r han hade fí¶r vana att knacka pí¥ andras dí¶rrar unannounced som det heter pí¥ engelska eller ví¥ldgí¤sta pí¥ svenska och hur nu í¤r han rí¤dd fí¶r det. Inte vet han vad í¤r ví¤rre, att stí¥ utanfí¶r eller att bli inslí¤ppt. Det blir det klassiska svensk beslutí¥ngest som í¶vervinner honom.

Man blir det man bekí¤mpar sí¤ger han. Men han kan inte lí¥ta bli att vara svensk genom hans fí¤rd runt om i landet och utomlands. Han vill inte bli igenkí¤nd som grek och talar engelska (s.128) fí¶r att slippa se sig sjí¤lv som grek men samtidigt i Sverige beklagar han att mí¥nga ser honom som en grek. Just utifrí¥n hans grekisk identitet skaffar sig han en svenskhet som i sin tur ger honom en identitet i Sverige. I boken í¤r landskapet i Sverige hans identitets bakgrund fí¶r att utforma sin egen skog. Han mí¥ inte veta skillnaden mellan en tall och en gran och kí¤nner sig som en buske (s.139) men en buske i Sverige. Han fí¶rstí¥r att i Sverige kí¤rleken kan ta slut och accepterar detta som sin egen trots att han kom till Sverige impregnerad med filótimo, en slags hederskod. Han kan í¤ven inte fí¶rmí¥ sig sjí¤lv att kalla sin fru fí¶r sin, det bara gí¥r inte. Han í¤r nu impregnerade av det allra och stí¶rsta svensk egenskap, individualism.

Hur í¤r det med hans sprí¥k? Kallifatides handskas med sprí¥k hela tiden och beter sig tvetydig pí¥ just den frí¥ga. Ví¤l i slutet av boken fí¶rklarar han att han har í¥ter blivit fí¶rí¤lskad i grekiska men i bí¶rjan av boken beklagar han sig att hans bí¶cker som í¤r skrivna pí¥ svenska stí¥r i invandrar-fí¶rfattare avdelningen. Sí¥ vilket í¤r hans sprí¥k? Det vi vet í¤r att han inte ville fí¶ra vidare grekiska till sina barn och att han í¤lskade svenska dí¥ han í¥t ivrigt frí¥n det svenska smí¶rgí¥sbord sprí¥ket tills hans hjí¤rna svullnade (s.51).  Till slut fí¶rklarar att hans sprí¥k í¤r samma sprí¥k som barnens, svenska.

Denna 36 í¥r erfarenhet av att vara frí¤mling i Sverige skulle nog passa mycket bra fí¶r att diskutera anpassningar till ett nytt land i ett klassrum. Boken tí¤cker kulturskillnader gí¤llande hur man ser pí¥ kí¤rlek, avstí¥ndstagande mellan mí¤nniskor, och hur ett land ser pí¥ invandrare och hur det nya landet ser pí¥ sina nya medborgare. Boken betonar det sprí¥kliga aspekten av at lí¤ra sig ett nytt sprí¥k och hur man hanterar sitt eget sprí¥k i det nya landet och hur berikarande den í¤r men samtidigt hur det kí¤nns att fí¶rlora sitt eget sprí¥k.

MENIPPUS: My dear coz—for Cerberus and Cynic are surely related through the dog—I adjure you by the Styx, tell me how Socrates behaved during the descent. A God like you can doubtless articulate instead of barking, if he chooses. CERBERUS: Well, while he was some way off, he seemed quite unshaken; and I thought he was bent on letting the people outside realize the fact too. Then he passed into the opening and saw the gloom; I at the same time gave him a touch of the hemlock, and a pull by the leg, as he was rather slow. Then he squalled like a baby, whimpered about his children, and, oh, I don’t know what he didn’t do. Lucian of Samosata, Dialogues of The Dead, 4 (21)

Oscar Wilde’s De Profundis Transcribed from the 1913 Methuen & Co. edition, is a book for the living. Jesús Cotta’s Rosas de Plomo Amistad y Muerte de Federico y Jose Antonio (February 2015) ISB: 978-84-16128-47-1 is a book of what in Spanish grammatical terms is called futuro imperfecto, An imperfect future in other Words, a book solely for speculation, a military book designed to whitewash the legacy of Franco. Succinctly put, De Profundis is about unjust laws; Rosas de Plomos a simple military apology.

The common thread between the books is quite a simple humane universal understanding of suffering and how two people describe this emotion which affected two literary stars of yore who became baptized as Christians on their own volition but only after undergoing personal distress. Or so it seems for the likes of me at this year and time. From afar It is easy to judge two giants. Oscar Wilde and Federico Garcí­a Lorca. Wilde describes his ordeal in Jail in a semi-biographical form and Garcí­a Lorca has Cotta to draw us the pain and suffering Garcí­a had had to be subjected to as he went through the ordeal of persecution by two ideological fronts in the Spanish civil war.

Jesús Cotta’s book was a bit more of a drag because I kept questioning the speculative nature of the narrative, mind you, his speculative narrative is a well done study in the events that led to the arrest and persecution of Garcí­a Lorca. His portrayal of Garcí­a Lorca left loads to be desired and him speaking for him was just a drag. No pun intended. Cotta’s discussion of Garcí­a Lorca’s homosexuality is rather grandiloquence. It created confusion in me since I assume, like everybody else does, that he was homosexual. But his grandiloquence knows no limit. Especially when he digs into his jail time and how his Christian credentials come into play as he is being charged by the Franco regime for being this and that. Jail time is quite a personal experience and I have no doubt Garcí­a Lorca underwent a rather strenuous time as he traversed his personal calvary. The psychological roller coaster does indeed put one through a series of emotional states which all lead to a reaffirmation of the bible.

Oscar Wilde’s De profundis was more rather interesting as it was. Mind you, the book I read is in the public domain and as I scoured about the net for info on the ISBN I came across information which detailed that my read version is incomplete. It does though present the gist. The notes weren’t supposed to be released before 1960. I am guessing rather against Oscar Wilde’s wishes. My reading of the letter was more in relation to the mental suffering Oscar Wilde went through while in prison. I was particularly struck by the many biblical references and comparisons used to describe the mental agony of the prison stay. The suffering was ameliorated by using the bible and the Christ as a source of comfort and lastly to reaffirm faith in the Christ. This use of the bible to come close to one’s God in order to seek relief from the daily strain of prison life is rather interesting because it manipulates the brain to better understand the world around us. Although Oscar Wilde prefers the term humbling I suppose. It humbles one’s position in the world to better adjust us to the present realities, in this case for him, his imprisonment.

It sort of bothers me to see this in two great writers being exposed to a redemption which was not true to the nature of redemption. Would they have continued their lifestyle had they not endured the cruelties of political establishments that condone behaviors and threats the way they do? In Oscar WIlde’s time, the Victorian period and their decency laws and in Garcí­a Lorca’s period, the Franco regime during the white terror purge? Does it require to be in prison or endure distress in order to come close to God? It is easy to question from a position such as mine since I don’t endure that but the mind is inquisitive as well as curious. As I read both books, I often wondered if Garcí­a Lorca ever read De Profundis. It seems he did, according to íngel Sahuquillo in Federico Garcí­a Lorca y la cultura de la homosexualidad (2007) ISBN-13: 978-0-7864-2897-7 pages 34 and 35 (thanks Google!).

As much as my reading these days, I rushed the reading somewhat and only fund out much more about the books as I wrote this. I missed alot and hopefully, I will be better prepared for the next book I have recently read as well.

 

All day I spent feeling Friday the 13th
it was an ominous day
something bad is to happen
yet every day something bad happens
this time it felt specifically aimed at me
mass hysteria
→ though the winds rocked the yellowed leaves of the branch trees ←
→ doomed to decry the fall ←
→ whilst the gray clouds floated aloof ←
→ and the puddles from last nights rain ←
→ reflected the air passing by to whowhereswhere ←
→ the office continued with its normal routine ←
→ hate hovering about ←
→ pretending everything is ok ←
→ sniffing a wift of wellness ←
→ outta the fluorescent-lit office corner ←
→ writing this so-called poem ←
→ yeah, Friday the 13th is out to get me. ←

In my blood runs
Tijuas Caló
Whether Espanglish
Or
Spanglish
Them beats
Pound dirt flesh
Like a Smith
Hierro
Fierro
A fuego
Con ritmos
turiquean y parlan
netas
a madrazos en el anvil
We knew before thee
gíüiri gíüiri
wordsmith con fierro y a filerazos
de la punta de la lengua Wacha
Wachatelas compa
Agíüigíüi
Semos
Lo que que traimos tocho los dí­as
Caile
acá
Te calmamos
El refuego del party
No
Empieza

hasta que tú le caí­s

hace viento
sé
el follaje
mece a su merced

corre por ái
un dicho
sobre quién mece
a los arboles

yo quizá

pero no cuando llueve
las hojas frondosas de la primavera
acumulan agua
solo para hacer llover de nuevo

la gente se cree a salvo
de la pausa
y es cuando el árbol
nos la juega

y al destello del sol
aguarda a Ehecatl
derrama
lo que guardó
en caida
brilla un arcoiris
y a chingar a su madre
a correr de la sombra del árbol frondoso