Febrerito

Februari har varit helt otroligt. Inte bara fí¶r att jag har í¶vergivit mina studier men í¤ven fí¶r att jag kí¤nner mig sí¥ ví¤rdelí¶s pí¥ den gren jag anser mig vara det jag í¤r: lí¤sa och skriva. Livet gí¥r sin gyllene ví¤g hí¤r.

Ljum.

Finns mí¥nga exempel pí¥ det i mitt liv. Jag í¤r ljum. My destiny is but assured in the heavens of the christians, heck, am fried. The condemmed are many and even more those who are fallen from God’s favour. Who cares. Hí¤r i Skandinavia finns det alla redan en gammal fí¶rakt fí¶r den halvnaken gubbe som í¤r korsfí¤stad pí¥ ní¥gra trí¤pinnar. Givetvis í¤r den narrativ som hí¥ller sig fast som en jí¤vel fí¤sting i min hjí¤rna lika levande som om dí¥lig datorvirus. De sover och vaknar ní¤r man minst anar det.

Det enda jag vet fí¶r sí¤kert í¤r att min kropp bí¶rjar í¤ntligen att reagera pí¥ mina gamla synder. Yeap. Och vanor. Slitage Inc. Sliten och fí¶rbrukat bí¶rjar smí¤rtan tillkí¤nnage sig. Ergo, kroppen synar sin undergí¥ng. Jag í¥ngrar min telefon missbruk. Jag borde satsa mer pí¥ lí¤sning. Det í¤r min enda í¥ngestfylld agerande infí¶r dí¶den. Och jag gí¶r det inte í¤ndí¥.

Annars fyllde min í¤ldsta í¥r idag.

Undrar hur det gick fí¶r henne idag. Det lí¤r jag inte veta idag. Sí¥ mycket vet jag. Det í¤r nog fí¶r det bí¤sta att inte vara inblandad i det hela. De mí¥r bra. Min harikiri. Min Seppuku. Hon har klarat sig bra hittills. Hoppas att livet har varit skonsamt fí¶r henne. Hon har valt det hon har valt och jag ska inte stí¥ iví¤g fí¶r det. Innerst inne í¶nskar jag annat fí¶rstí¥s. Det yngsta ljuger som fan. Vet inte vad jag ska tro lí¤ngre. Men kostar kommer det att gí¶ra det.

One wonders what tomorrow holds. I have been praising the lord all day and yet I can stab the deity just about now any second, one cannot trust an entity such as mine. Man í¤r í¶m. Man í¤r brí¤cklig. Den ena stunden lovprisar jag gud den andra fí¶rdí¶mer jag den. Undrar om gud ser ví¥ra svagheter som en fí¶rdel eller nackdel. Jag lí¤r snart veta det.

Och í¤n fattas det mí¥nga timmar innan den stunden. Why does god give us more time than we apparently need? í„r inte domen som faller pí¥ oss bestí¤mt och fí¤rdigstí¤llt? Vad gí¶r man med gryningen ní¤r allt verkar vara avgjort? í„r det mí¶jligt att man ska tro pí¥ andra chanser, att en ny tí¤ndning pí¥ livet í¤r mí¶jligt? Om í¤n gí¶rligt? Jag bí¤r med mig gí¤rna mina synder. Varje dag. Bagaget som inte fí¥r lí¤mna lí¶pbandet. 

I know I come off in my writing as an opponet to the Christian faith, nothing is more further to the truth than that. I am not an opponent. Att vara motstí¥ndare innebí¤r det ett ansvar. Ett ansvar att tro. Jag tror ej pí¥ en grundlí¶s exegesis.