明白

**Att bli gammal är ingen lätt uppgift.**

Det finns signaler som skickas på hur man ska vara ute bland andra människor. Man skulle tro att man inte var så påverkad av omgivningen, men omgivningen skickar massor av signaler på hur man ska vara. Folk i alla åldrar förväntas bete sig enligt sin ålder.

Jag själv är rätt gammal, men på senare år har jag börjat fundera på hur jag beter mig inför folk – eller hur jag ser ut, eller hur min kropp tolkas av andra. För det mesta har jag lyckats klä mig som jag vill, och jag har inte behövt bry mig särskilt mycket om vad andra tycker om mig. Inte heller har jag tagit med mig dessa tankar hem och ältat dem.

Själv har jag inte känt av det så mycket under de år som gått, men på sistone har jag blivit mer besatt av åldern. Jag, som många andra, plockar bort de grå strån som dyker upp i skallen, och spegelbilden i badrummet brukar få några minuter så att jag kan övertyga mig själv att jag fortfarande ser lite ung ut.

Jag brukar även radera de selfies där rynkorna vågar visa sig alldeles för mycket. Man är ju fåfäng – en smula. Men jag känner mig inte gammal på något vis. Den känslan är ingen åldersdrabbad känsla. Jag är den jag är, och jag känner mig ungdomlig – eller känner inte alls av åldern, helt enkelt. Alltså, jag tänker inte så ofta på hur gammal jag är i vanliga fall.

Men som sagt – det har börjat. Jag undrar om jag borde klä mig enligt min ålder, eller om min gång tolkas som en trött och gammal mans.

Jag har dock insett att jag inte längre är en ungdom – men kommer jag att göra något åt det? Det är lite tveksamt. Man är ju ändå medveten om att man är rätt gammal. Åldern talar sitt eget språk och ser till att kroppen agerar, om man bara lyssnar lite.

Och med det inser man inte bara hur man tolkas utseendemässigt, utan även hur kroppen mår efter alla dumma beslut man har tagit i livet. Som med mycket annat i livet, klär åldern en – eller så gör den inte det. Och då menar jag den fysiska åldern.

Men att min garderob skulle förändras på grund av det är en ekonomisk fråga jag inte riktigt har råd med – även om man känner lite press inför pensionsdagen.

I år fyller jag xx. Då har jag bara x antal år kvar innan den magiska tröskeln som så många före mig har passerat med smärta och ära. Men även om jag inte tänker så mycket på hur gammal jag känner mig, så finns det ändå några tankar om hur länge jag har kvar i det här jordelivet.

Idag tänker jag att 75 är en skön ålder att släppa taget. Å andra sidan oroar jag mig för när jag kommer att bli riktigt sjuk – och om någon ens kommer att finnas där för mig överhuvudtaget. Jag bor ju trots allt själv. Men i det här landet, att dö själv – det vore kanske den ultimata anpassningen.