Svenska med ADHD

Tycker det är ett stort problem med svenskan. Den förändras hela tiden, lite mer än vad man kanske bör man utsättas för. Den står inte stilla nämligen. Under mina 21 år som språkanvändare har jag lärt mig massa ord tillräcklig mycket för att kunna skriva det här till exempel. Givetvis förekommer det ett antal förstöringar som är obegripliga ibland men för det mesta flyter det på tycker jag. Mina misstag sker vid ändelserna, prepositionerna och brist på ordförråd. Det kryddar mitt språk så att den blir alldeles för het för ADHD svenskan. Dock det största bekymret är det när jag lär mig ett ord eller fras som inte fattas av allmänheten. Mycket nog pga den har fallit ur bruk i det vardagliga.

Som andraspråk användare ställer det till för mig då jag är av naturliga skäl ett osäkert andraspråk användare. Så när ADHD svenskan inte blir förstådd blir jag nervös. Idag var i skymundan som ställde det till. Jag stod och pratade med en vanlig Svensson när jag drog fram frasen med mycket ansträngning från den glömda vrån i hjärnan som gör det att det blir ett riktigt maraton att få de i mål på rätt plats och tid må jag säga det. Min åhörare bara stirrade på mig och jag förstådd att samtalet hade inträffat ett hinder. Min hjärna rusade att försöka förstå problemet med kommunikationens plötsligt avbrott. Min åhörare insåg jag visste inte vad i skymundan betydde.

Av alla möjliga fel har jag börjat välja att fråga om man har förstått mina ord. Fast rutinen är att undra om uttalet först. Eller om jag har sagt ordet som det ska, dvs, stavat rätt med munnen. Det handlar om en reaktion på sekunder förstås. Svensson brukar vara ärligt så denne svarar oftast om min rusch att förstå och återetablera kommunikation med samtalet stämmer med min bedömning av kommunikationens avbrott. Ja, åhöraren visste inte vad jag menade med mitt ordval.

Det brukar hända med andra ord som ligger i väntan på att få ett tillfälle att användas och olyckligtvis debuterar de på fel ställe. Problemet är kanske inte att svenskan förändras. Det kan nog väl vara att det inte hänger med. Vad menar jag med det? Jag menar att svenskan verkar vara ett generationsproblem. Alltså, att nya svenskar inte för vidare de gamla orden och inte heller håller de det levande. Jag menar att det gamla stannar kvar på den tid den uppkom. Inte allt förstås men en hel del slutar i hjärnans skymundan.