Anteckning 4

Lite roligt att läsa att Lars Norén i sin dagbok 20152019 skriver att han fick sällskap av en humla den 10 april 2017 på väg hem från Odenplan. De sällskap jag får i livet äro flingor. Inte snöflingor trots att ibland kan de vara det. De flingor jag ser eller får i sällskap av från långt håll måste det sägas är natur flingor från trä eller blommor typ tistelfrö eller maskrosfrön eller hassel. Eller så inbillar jag mig att det är i värsta fall det. Jag har alltid beundrat att i Sverige det flyger något vit i luften året runt i detta land.

Jag snoozar klockan gärna för en flinga i luften. Tiden låter jag strömma dit det ska utan mig medans jag låter min blick stanna på en flinga som flyger fritt i luften mitt på dagsljuset. Jag kan betrakta den i flera sekunder och följa dess sakta gång på väg dit det ska som en tjuvåkare gör med rädsla att bli upptäckt som en fripassagerare. Tiden stannar i sin linda och jag följer dess gång till dess öde som inte vet jag vart den ska till tills den försvinner. Men under bara eviga sekunder är det bara jag och flingan. Även om det råkar vara mig, fönstret och gräsmattan emellan.

Det kan lika väl vara en dammråtta också. Fattaru? jag är ingen mikroskop heller. Det är inte som att jag stannar och analyser dessa flingor och antecknar i detaljerade form vad sorts flinga det gäller. Jag betraktar min omgivning, antecknar tiden det är jag lever i, säsong som gäller det och låter fantasin skjuta resten. Ja, lite lat är jag nog det.

Ska man vara cirkulär även på det man betraktar? Vi häller i oss massa plast, varför inte låta beundras av skräp som flyger runt om oss?