Lars Norén En Dramatikerns Dagbok 20152019

Kan inte släppa boken nu. I call it the Old Man alltså boken. Om man tittar tillbaka på tiden kommer jag inte ihåg hur jag lyckades hitta Lars Norén. Innan honom var det Peter Weiss, en svensk-tysk dramatikern som fångade mig med en pjäs jag älskar med hela mitt liv: “The Persecution and Assassination of Jean-Paul Marat as Performed by the Inmates of the Asylum of Charenton Under the Direction of the Marquis de Sade“. Herre gud vad jag älskade denna pjäs i mina yngre åren. Jag bar med mig en kopia av pjäsen överallt och som vanligt läste det på resande fot eller snarare sagt på bussen eller tåget. Min bok hade dessutom Davids målning av Marat i en badkar kallad La Mort de Marat på framsidan. Två svenska dramatiker i mitt liv som har påverkat mig oerhört tonvis.

Boken innehåller inte numrerade sidor men är inte i jakt heller på att sluta läsa den. Jag har läst massa böcker som jag ivrigt slukat som om det inte vore en morgon dag för att sedan bittert ångrat att jag hade läst färdigt den. Min appétit är detsamma men jag tar det piano som det sägs här på höglandet i Sverige. Lars Norén är mycket kontroversiellt. Så varför dras jag till honom eller lyckades jag dra mig åt honom? Oavsett läser jag dagboken som en rysk äter svart kaviar från Kapiska havet. Vad jag älskar av det hittills är hans återberättande av hans nära förestående död. Ärligt talat trodde jag han var en 80 plusare men det visade sig att i den delen av boken var han endast 73. Jag är i den delen av dagboken under året 2017. Han beskriver sin åldrandet och hans åkommor på ett sätt som man känner igen sig i det. The Old Man indeed. Annars är han ett rent nöje att läsa i sin vardag också. Han ska till skräddaren, hans ska stämma träff, han orkar inte möta upp folk, han skriver om sin dotter, sina grannar folk han träffar på gatan, allt fångas upp i hans vardag. Detaljerade och roligt är han. Vad jag förstår är han mycket missförstådd än till denna dag.