Ett nytt land utanför mitt fönster

Boken Ett nytt land utanför mitt fönster av Theodor Kallifatides 2001, utgåva 2017, handlar om att leva och känna sig som en främling i sitt eget land. Författaren beskriver med gamla minnen hur han upplevt att vara en främling genom tiden sedan han emigrerade till Sverige 1964 och försöker göra en sammanfattning (s.127) på hans liv som främling i Sverige och utomlands. Just ordet främling förekommer ofta i olika böjningar på nästan vartenda kapitel i boken. Theodor Kallifatides är författare som har skrivit ett antal böcker i Sverige på svenska och är bosatt i Sverige sedan 1964.  Han är 79 år gammal och fortfarande verksam inom sitt yrke som författare.

Ordet främling finns i praktiskt taget vartannat blad man läser i boken som Kallifatides skrev för 17 år sedan. Det går inte att undvika dess repetition och varje gång man inträffar det får ordet ny kraft tills man förstår att främling är att vara rätt och slätt utanför samhället. Dock kan man urskilja lite svenskhet i hans skriveri då han finner sig svensk i just att vara främling i Sverige. Man blir det man bekämpar säger han (s.56). Ett exempel är att hans kultur är grekisk och utgör hans utgångspunkt för att jämföra det som gör honom en utböling i Sverige. Utifrån denna utgångspunkt använder han exempel på hur just han är inte längre grekisk i sitt nya land. Han berättar hur andra ser på honom som icke svensk i Sverige men svensk utomlands. Han är en kallrumpa som hans landsmän kallar honom då han vill ha avstånd mellan honom och andra människor. Bästa exempel på hans anpassning till Sverige är när han hade för vana att knacka på andras dörrar unannounced som det heter på engelska eller våldgästa på svenska och hur nu är han rädd för det. Inte vet han vad är värre, att stå utanför eller att bli insläppt. Det blir det klassiska svensk beslutångest som övervinner honom.

Man blir det man bekämpar säger han. Men han kan inte låta bli att vara svensk genom hans färd runt om i landet och utomlands. Han vill inte bli igenkänd som grek och talar engelska (s.128) för att slippa se sig själv som grek men samtidigt i Sverige beklagar han att många ser honom som en grek. Just utifrån hans grekisk identitet skaffar sig han en svenskhet som i sin tur ger honom en identitet i Sverige. I boken är landskapet i Sverige hans identitets bakgrund för att utforma sin egen skog. Han må inte veta skillnaden mellan en tall och en gran och känner sig som en buske (s.139) men en buske i Sverige. Han förstår att i Sverige kärleken kan ta slut och accepterar detta som sin egen trots att han kom till Sverige impregnerad med filótimo, en slags hederskod. Han kan även inte förmå sig själv att kalla sin fru för sin, det bara går inte. Han är nu impregnerade av det allra och största svensk egenskap, individualism.

Hur är det med hans språk? Kallifatides handskas med språk hela tiden och beter sig tvetydig på just den fråga. Väl i slutet av boken förklarar han att han har åter blivit förälskad i grekiska men i början av boken beklagar han sig att hans böcker som är skrivna på svenska står i invandrar-författare avdelningen. Så vilket är hans språk? Det vi vet är att han inte ville föra vidare grekiska till sina barn och att han älskade svenska då han åt ivrigt från det svenska smörgåsbord språket tills hans hjärna svullnade (s.51).  Till slut förklarar att hans språk är samma språk som barnens, svenska.

Denna 36 år erfarenhet av att vara främling i Sverige skulle nog passa mycket bra för att diskutera anpassningar till ett nytt land i ett klassrum. Boken täcker kulturskillnader gällande hur man ser på kärlek, avståndstagande mellan människor, och hur ett land ser på invandrare och hur det nya landet ser på sina nya medborgare. Boken betonar det språkliga aspekten av at lära sig ett nytt språk och hur man hanterar sitt eget språk i det nya landet och hur berikande den är men samtidigt hur det känns att förlora sitt eget språk.