Nu í¤r du borta. Och jag saknar dig. Oerhí¶rt mycket. Det fanns sí¥ mycket mer jag kunde ha gjort. I efterhand fí¶rstí¥s. Allt i efterhand. Din bortgí¥ng har skakat mitt samvete. Det gí¥r inte en dag utan att jag vaknar eller somnar utan att tí¤nka pí¥ dig. Dagen du gick bort. Sí¥g jag en skugga. Ní¥got var pí¥ gí¥ng. Sedan ringde barnet. Du hade lí¤mnat oss. Du hade gí¥tt ur tiden som de sí¤ger i ditt land, ví¥rt land. Sedan vi separerade levde jag i skrí¤ck. Jag var rí¤dd att trí¤ffa dig pí¥ gatan, att fí¥ syn pí¥ dig medan jag cyklade, jag í¤ven var rí¤dd att du skulle komma in i min lí¤genhet. Ty, du hade min nyckeln. Min egen rí¤dsla att gí¥ ur tiden i detta land gjorde det att jag litade pí¥ dig med det trots min injagande rí¤dsla att du gick runt och kollade pí¥ allt. Jag var rí¤dd fí¶r dig sedan 2009. Det í¤r sant. Pí¥ det sí¤ttet var vi aldrig ifrí¥n varandra. í„ven ní¤r jag fick veta om din sjukdom. Var rí¤dd jag blev den dagen. Jag grí¤t. dí¥ hade vi hunnit vara ifrí¥n varandra i mí¥nga í¥r. Jag lí¥g i sí¤ngen. Barnet hade sagt det till mig. Det var inte meningen att du skulle gí¥ bort, jag skulle gí¥ fí¶rst. Jag bad gud att skydda dig sí¥ lí¥ngt som mí¶jligt. Det gjorde Gud det nog det. Men jag inte ansí¥g att jag skulle ta guds ní¥d fí¶r givet. Det ska man inte gí¶ra inser jag det nu. Gud í¤r barmhí¤rtig. Att uppleva den dagen om och om í¤r det lika tungt som tusen dí¶d. Jag minns hur jag bara kokade av ilskan pí¥ bara att tí¤nka pí¥ dig och de orí¤ttvisor enligt mig fick jag stí¥ ut med dig. Vad jag í¥ngrar allt nu í¤lskling.
Jag saknar dig. Jag sí¶rjer dig í¤n. Gí¶r jag det pga samvetskval? Nu ní¤r jag rannsakar min sjí¤l undrar jag ibland. Jag har aldrig varit bra pí¥ att lita pí¥ mina kí¤nslor. Om man tittar tillbaka pí¥ det hela och i synnerhet 1996 sí¥ undrar jag om jag var till trots allt bara sjí¤lvisk. Och det var jag. Jag bara tí¤nkte pí¥ mig, som vanlig. Jag tog dig fí¶r givet. Mycket fel har jag begí¥tt mot dig. Mina í¥dror gí¶r ont att tí¤nka pí¥ det hela. Det í¤r lí¤tt hí¤nt att varenda hí¶rn i stan pí¥minner mig om dig. Jag kan inte slí¤ppa taget pí¥ dig och inte vill heller det. Jag var inte bra fí¶r dig. Tiden bara fí¶rsvann och gick direkt in i intet. Vad hí¤nde med den? Plí¶tsligt var jag en annan. Jag í¤r lí¥ngsamt. Ví¤ldigt lí¥ngsamt att fí¶rstí¥. Ní¤r vi flyttade till Sverige insí¥g jag att du inte ville det. Jag hade fí¥tt dí¥liga kí¤nslor alla redan pí¥ den tiden. Varfí¶r lyssnade jag inte pí¥ mina egna kí¤nslor? Varfí¶r tí¤nkte jag inte pí¥ dig? Vilken kamp. Sjí¤lvisk. Bara tí¤nkte pí¥ mig. Det í¤r sanningen. Vad spí¤nnande lí¤t det dí¥ ní¤r du gick med pí¥ att flytta hit. Sverige. Du ordnade allt. í„n minns jag det hur du omsorgsfullt skickade iví¤g ví¥ra fí¶remí¥l i kartonger via en sjí¶fartyg ní¤r vi bodde i North Park, San Diego och hur jag tyckte dí¥ hur koolt det hela var det.
Det gí¥r inte en dag att tí¤nka pí¥ att du hade fí¶rtjí¤nat sí¥ mycket bí¤ttre í¤n det jag gav dig. Och hí¤r í¤r jag ledsen pí¥ det hela och fí¶rsí¶ker bí¤ttra det lite med att tí¤nka pí¥ dig och ta hand om din gravplats. Jag var i X-sjí¶ och stannade i Norra X-berga. Jag letade efter dig men din gravplats var inte fí¤rdig í¤n. Sí¥ jag gick runt i kyrkogí¥rden en bra stund. Jag rensade Carl-Magnus gravplats lite. Han heter sí¥ va? Min sjuk fantasi sí¤ger en hel del om de dí¶da adorada mia. Jag vill gí¶ra sí¥ mycket med din gravplats och hur jag ska gí¶ra det och den andra bedrar min fantasi. Dead wishes if you will. Det í¤r sí¥ mycket jag vill sí¤ga till dig nu ní¤r du í¤r dí¶d. Varfí¶r sade jag inte det ní¤r du var levande dí¥? Rí¤dsla, en obotlig ilskan som jag icke kan fí¶rstí¥ í¤n. Min ilska bí¶rjade med ví¥r fí¶rí¤ldraskap antar jag. Ní¤r barnen fí¶redrog dig mer í¤n mig, ní¤r plí¶tsligt var jag inte med pí¥ ekvationen. Jag kí¤nde mig orí¤ttvis behandlade. Jí¤vla ilskan. Lí¤ngtan till hemlandet gjorde sitt med.
Jag bedrog dig mí¥nga gí¥nger. Frí¥ga inte mig varfí¶r jag gjorde det. Jag vill inte skylla det pí¥ ingenting. Jag gjorde bara som jag blev uppfostrad att gí¶ra men aldrig varnade jag dig om den delen av mitt liv. Vad hemskt. Det pí¥minner mig jag varje dag. Din bortgí¥ng gí¶r ont. Sí¥ mycket ont. Det menar jag. Jag har sví¥rt att visa kí¤nslor. Det har jag lí¤rt mig att fí¶rstí¥. Lite fí¶r sent. Vad ska jag gí¶ra nu i efterhand? Mitt samvete lí¥ter sig inte imponeras av det. Den ser till att jag tí¤nker pí¥ dig. Jag kunde ha gjort sí¥ mycket mer í¤n vad jag gjorde. Det som gí¶r mest ont í¤r att du dog utan mig i din ní¤rhet. Sedan var du som du var det. Du kanske ville inte det. Jag vet inte det lí¤ngre om jag ska vara í¤rligt.
Ví¥ra barn. Utan dig kí¤nner jag mig sí¥ vilsen querida mia. í„ven om jag inte litade pí¥ dig och jag aldrig tillí¤t mig att lita pí¥ dig visste jag att du var sí¥ mycket bí¤ttre att ta hand om ví¥ra barn í¤n jag. Jag klarar inte detta nu heller ska du veta. Allt hade varit mycket enklare om du var hí¤r hos oss nu. Det var sí¥ mycket sorg inom mig den jí¤vla vecka du gick bort att jag inramade de bilder vi tog i X university. Du kanske inte minns det. Dí¥ var vi unga, du och jag. Ensamma i XX city. Det var dí¤r jag klev in i en annan mí¤nniska. Du. Ser du det? Jag undrar ibland om du ser det. Tiden. Vart tog den ví¤gen.