Att skriva på svenska är verkligen plågsamt. Min hjärna klarar inte allt varsamt arbete som ingår i att skriva på det. Mycket att tänka på och min evigt osäkerhet som insisterar att medla sig i det jag skriver och även om jag lägger tusen ord på att välja varenda jäkla ord så blir det ändå fel till slutet. Det enda tröst jag har nu för tiden är att AI hjälper mig att fixa det jag skriver på min svenska. Min och min förstås. Det hjälper när jag ska kommunicera med andra på jobbet men inte nu när jag skriver för mig själv. Min grammatik är lite roligt då det kan ta några dagar för att rätta sig själv. Dessutom märker jag att mina andra språk blandar sig rätt flitig och oavbrutet i mina tankar när jag ska skriva på svenska. Man ska hitta humöret i det hela antar jag. Men jag gör ett försök att tänka eller snarare att skriva på svenska. Det sägs att träna ett nytt språk kräver mycket muntligt träning men ingen säger att att skriva på svenska är lika hårt som att träna på att prata. Jag hittar inte min röst. Att skriva på svenska känns inte naturligt alls och min röst, ja, vad är min svensk röst? Naturligtvis kommer det ut så pass osvensk att den skriker rakt ut att jag inte är svensk. Är det måttet jag har för att skriva på svenska? Inte för att jag har lyckats prata rent svenska trots mina åren i detta land och trots att mingla med svenskar innehåller min svenska ändå spår av nordamerikansk nötter. Ett Öga Rött kommer till mina tankar i ett försökt att trösta mig själv lite eller Kallifatides kommer till min räddning med sina kloka tankar som han själv säger att skrivandet har ingen dialekt eller accent. Ju, det märker svenskarna på en gång när de läser en text som innehåller spår av americana nötter: det här skriker ut osvensk korsar deras hjärna är jag hundra procent säkert på. Så mycket tid åt svenska och ändå inte bra. Bruten svenska fick sin genombrott med Ett Öga Rött av Khemiri. Jag har inte läst den men vet om det pga allt skriveri om bruten svenskan som skrevs om det på den tiden. Skriver jag då på bruten svenska? Ingen vet. Jag bara försöker i mitt jobb att låta mer professionellt i mina ord men annars avslöjar texten mig som icke svensk, utomnordiskt en jäkla malört i det hela. Kan svenska bli någonsin mitt språk? Jag tänker inte på svenska så jag tränar inte det till att börja med.
Att läsa på svenska är en njutning som förblir ej på skrivandet. När jag läser på svenska känner jag språket mer min, ett ägandet som inte finns på det skriftliga delen men är nog mest på att svenska är ett ton språk och lätet vaggar mig. Vad skönt är att hitta rätt melodin när jag läser på svenska. Det vaggar mig ordentligt. Jag inbillar mig ett språk som nog inte är det som det skall men är min. Jag äger dess ton. Den låter som jag tror att det skall vara men förblir nog bara det i min fantasin. Som i denna samhället blir jag aldrig svensk utan en utomnordisk medborgare som finländarna förblir en finne i byn trots sina flera sekel i landet. Ett främmande människa som kan lite svenska.